Detta kommer bli ett långt inlägg, men det sammanfattar mina tankar den senaste månaden och jag vill lägga upp det här för att den är en viktig del av min au pair tid - det är här den tar slut. Det första stycket är skrivet den 4 november. Då var allt bra. Jag hade tagit mig igenom den första tunga biten och hade mått ganska bra ett tag. Första veckan av lockdown och jag var bestämd på att ta mig igenom både lockdown och jobb fram till jul. Det var menat att lägga ut den när jag skrev den, men jag vågade inte och sen blev den utdaterad. Men här kommer den ändå.
Det andra stycket är tankar från 17 november dagen jag sa upp mig med omedelbar verkan och bad att få lämna så fort de kunde släppa mig. Det tredje stycket är en reflektion över den sista tiden i familjen.
4 november - Varför stannar jag kvar?
Några jag pratat med ifrågasätter varför jag stannar kvar hos familjen när jag sagt upp mig och hade kunnat åka hem tidigare än till jul. Och visst jag var kanske lite väl överdramatisk i början men där och då kändes ju saker väldigt jobbiga av många anledningar. Där och då var det så jag mådde men insåg samtidigt att skulle jag bara lämnat hade jag ångrat det senare.
Att bara ge upp för att det inte kändes bra verkade inte som rätt taktik, så illa var det inte, så lätt skulle jag inte krypa tillbaka till tryggheten. Om man ger upp så fort som något inte känns bekvämt kommer man inte komma någonstans, aldrig utvecklas. Det hade varit att ge upp och bli besegrad utan att faktiskt ha försökt. Nu ger jag inte upp men jag har ändå förändrat situationen, framför allt har jag ändrat inställning till situationen. Jag HAR sagt upp mig. Jag HAR biljett hem. Och jag mår bra som det är nu. Jag har börjat se situationen i nytt ljus och jag har funnit någon slags balans i min relation till värdfamiljen.
En annan anledning är också att det inte känns som att jag har så mycket att komma hem till - inget jobb, inget plugg. Såklart familj och vänner. Det kanske borde vara anledning nog och det hade kanske varit det om saker kändes likadant här nu som de gjorde för en månad sen, men familjen och vännerna kommer förhoppningsvis vara kvar om några månader också.
Helt ärligt är distansen till min gamla vardag väldigt skön. Jag känner mig på sätt och vis fri trots nationellt utegångsförbud. När jag kom hit var det så mycket som jag vill göra, saker jag kände jag borde göra. Jag kände mig pressad. "Jag är ju i Frankrike, jag är au pair, jag borde hinna se allt, göra allt. Träffa nya vänner, testa på massa nytt." Det var ett väldigt stressigt tankesätt. Kostkusten gjorde säkert sitt också. Den var ingen bra idé att trycka in men så smart var jag inte så jag insåg det.
Pågrund av utegångsförbudet känner jag inga krav på att hinna med saker. På att vara social. På att hinna ditten och datten. Det mesta är ju ändå inställt och nedstängt. Det är klart att jag kanske hade kunnat sänka mina förväntningar på mig själv hemma också. Men det är svårt att se saker från nya vinklar när man går i samma spår hela tiden. Ibland behöver man köra i diket för att få tid att reflektera över vart man är på väg. Åka ut på åkern för att hitta rätt.
Så ja, det finns många anledningar till att stanna. För personlig utveckling och för att här gör jag något. Det enda jag ska klara av är att jobba 27h i veckan. För det får jag husrum, mat, fickpengar, inblick i det franska livet, bo med en trevlig fransk familj och känna mig som en del av deras familj, vidga mina vyer och massor av kärlek från två härliga barn. Allt annat som jag gör utöver mina 27h jobb är bara en bonus.
Att åka till Frankrike var mitt eget val och det har kanske bidragit till vissa negativa saker men jag är glad att jag gjorde det. Jag är glad att jag vågade. Det var mitt sätt gå utanför min confort zone. Det betyder inte att det är ett rätt eller fel sätt i allmänhet eller för någon annan, bara mitt sätt.
Jag lär mig släppa hemma. Jag lär mig stå på egna ben. Hitta balans. Jag känner att jag förändras och börjar inse att var man än råkar hamna så är livet allt väldigt intressant.
Ta hand om er!
Allt gott,
Lisa
17 november - Jag är påväg hem
Det har varit ett svårt beslut att ta. Jag har funderat mycket själv. Bett om åsikter och råd. Men i slutändan spelar ju dessa ingen roll. Det finns ingen som kan säga precis vad jag ska göra, förutom jag. Det är bara jag som vet hur det är och vad jag känner. Jag som inte är bra på att ta beslut...
För två veckor sedan trodde jag verkligen jag skulle klara mig i Frankrike till jul. Lockdown kändes som en paus från alla måsten och en möjlighet till fokus på annat. Nu känner jag mig nere. Mitt hopp var att utegångsförbudet inte ska fortsätta till jul så jag hinner se mig om lite till. Men när det är min största anledning till att stanna känns det inte värt längre. Att åka hem är på många sätt motsägelsefullt men på andra sätt väldigt rimliga för mig. Det är kanske därför det är så svårt att ta ett beslut.
Jag är färdig med att vara utanför min comfortzone för denna gång. Målet med att gå ut ur tryggheten är väl att förskjuta gränserna längre bort, det har mina verkligen gjort. Jag har som jag säkert sagt flera gånger gjort saker jag inte hade vågat innan. Via Ferrata, prata på franska med en främling, dra ut på stan med nyfunna vänner, ansvara för barn i en simhall eller på en bouldringvägg. Men att gå ut ur sin trygghet, att växa och lära känna sig själv handlar också om att hitta sina gränser och principer. Att vidda sina vyer handlar inte bara om att utsätta sig för nya saker utan också om att lära sig vad man inte ska utsätta sig för. Vad jag inte är bekväm med och inte heller vill bli bekväm med. Förra veckan hittade jag en sån gräns och därför åker jag hem.
Så ja. När detta inlägget läggs ut är jag redan på svensk mark. Jag kom hem i torsdags, den 26 november. Anledningen till att jag inte lagt ut det tidigare kan ni läsa om i inlägget "Vecka 13 ";). De sista två veckorna i familjen, efter jag sa att jag ville hem, var lite knaggliga men det gick. Jag tog hand om barnen när jag skulle och jag började packa ganska omgående för att se vad som fick plats i resväskan. Jag fick faktiskt med mig mer än jag trodde jag skulle få, men jag har ju inte heller köpt på mig så mycket saker under min tid här.
De sista två veckorna insåg jag också att jag kanske åkt hem tidigare. Såklart nu i efterhand vill jag inte ändra på något då allt vi är med om lär oss så mycket och får oss att växa. Men eftersom att oavsett vad vi gör får oss att utvecklas behöver man inte stanna för länge när det inte känns bra heller.
Det tråkigaste med att jag åkte hem var att det var dagen innan tjejen fyllde 7 år. När jag sa att jag skulle åka tidigare än förväntat var det en sak som hon blev lite besviken på. "Men åker du innan min födelsedag då?!". Men hon förstod ändå på sitt sätt att jag ville hem. Det första hon sa när jag att jag ska åka va "Åh, du saknar din familj eller hur?". Hon är väldigt gullig och har ett enormt hjärta så det är tråkigt att göra henne besviken, men jag ville också bara hem så fort som möjligt. Hon blev också ledsen över att jag inte skulle kunna lära henne mer saker, vi har målat saker ihop och spelat gitarr tillsammans.
Pojkens reaktion visades i mer ilska men jag förstår honom, jag lämnar ju dem alldeles för tidigt. Men han visade också på sitt sätt att han förstod. "Din familj kommer bli så glad."
Det har alltid varit lättare att nå tjejen då hon enklare har tytt sig till mig medan med pojken har det tagit ett tag för oss att förstå varandra. Men det har varit väldigt givande för mig och de stunder när man känner att man verkligen får kontakt med dem är en sån bra känsla. De sista veckorna fick jag många kramar, även från pojken som hållt sig mer på avstånd. Det är mycket för dem som jag stannade så länge som jag gjorde, de timmar jag jobbade och lekte med dem tyckte jag oftast om. Men de kommer antagligen få fler au pairer med åren så det går ingen nöd på dem.
Till slut stämmer fortfarande mycket av det jag skrev den 4 november. Jag är glad att jag åkte till Frankrike. Jag är glad att jag vågade följa drömmen. Vännerna och familjen i Sverige finns kvar oavsett när jag kommer hem. När jag skrev den 4 november tyckte jag det skulle vara jobbigt att komma tillbaka till Sverige. För att där skulle "allt bli som vanligt, fast ändå inte". Men man behöver ju ändå komma hem nångång och än så länge har det känts bättre än bra.
Det gäller att inte bli nedslagen utan fortsätta framåt. Så med nya efarenheter och lärdomar i bagaget blickar jag fram mot nästa äventyr - december hemhemma. <3
Allt gott,
Lisa
Comments